rast på jobbet

Här har vi dagens favorit.


Klockan slår äntligen 10:00 och det är dags för dagens rast. Jag tar detta på stort allvar då det handlar om 30 minuters vila från den helveteshektiska affären. Det enda problemet är vägen till rasten.
Jag börjar min resa till fots över golvet. Blickar neråt för att undvika ögonkontakt med vilsna kunder. Under denna marsch över golvet är det precis som om alla kunder är ute efter just mig, som om jag är deras enda byte. Jag gör mitt bästa för att inte visa att jag jobbar där och faktiskt är mottaglig för alla deras frågor och desperata påhopp. Försöker göra mig själv osynlig och ignorerar faktumet att det står "JAG JOBBAR HÄR" skrivet över hela min svarta T-shirt med neongula feta versaler. Jag passerar trippelrulltrappan och inser att jag har halva vägen kvar. Halvspringer förbi alla kunder i något som kan liknas vid en mänsklig labyrint. Råkar krocka med en alldeles för stor man som otåligt väntar på sin fru. Ursäktar mig och går vidare. Fortfarande med blicken i golvet börjar jag samla kraft för resans hittills största utmaning; affärens rea avdelning. Mina kliv blir större och större allt eftersom jag börjar höra ljudet av kvinnliga giriga röster. Jag vet att det är ungefär 99 procents sannolikhet att någon kommer fråga mig om en annan storlek, om ett redan utskrivet pris eller om vi har något som hon sett i en tidning. Jag är på väg till min rast - mina 30 minuter av utpustande och uppvakning ur min ständiga jobbdvala. "Jag tänker fan inte hjälpa er", planerar jag.
Jag nästan springer förbi den myllrande folksamlingen med rasande steg och med en bestämd blick ner i golvet. Jag ser mitt mål - den sista rulltrappan. "Jag har klarat det", tänker jag. Och det gjorde jag. Idag.

När jag äntligen kommer upp från affärens hektiska krigsfält, ställer jag mig i hissen, trycker på knappen för våning fyra. Jag möter några tomma blickar i hissen och inleder någon slags awkward tystnad. Väl uppe på våning fyra hittar jag en plats, där jag i resterande 18 minuter kan sitta i min ensamhet för att avnjuta mitt 25 pence pisskaffe och lyssna till alla tacky musikvideor som spelas på de tre TV-apparaterna. Jag hittar en begagnad Metro och bläddrar snabbt fram till "Good Deed Feed", min favoritdel. Skrattar. Glömmer nästan bort var jag är någonstans. Jag blir efter några minuter påmind av lysrörslampornas strålning som inbjuder till en ilande huvudvärk. Resterande 10 minuter går åt till att filosofera över vad livet egentligen går ut på och liknande livsavgörande ting.





/Soffan